“ Iron butt race” , MC touring i Norge
Planen som jag och kollegan Fredrik hade var att få åka hoj i vackraste möjliga landskap, bo i tält och äta mat på spritkök så långt som vi orkade för att hålla nere kostnaderna. Vi markerade ut det vi ville se på en karta och drog ett streck mellan dem så hade vi vår rutt klar. Med start och slut i Stockholm skulle ca 300 mil klaras av, ” Iron butt race” var inplanerat!
” Ruttplanering”
Lördag dag 1, Stockholm-Hamar.
Äntligen dags att ge sig av! Vi inleder med lite uppvärmning på slingerbulten (väg 257 söder om Stockholm). Allt känns bra och från Södertälje bränner vi på för fullt västerut. Vädret är perfekt, lagom varmt och lite halvmolnigt.
” Packat och klart, mätta, med solen i ansiktet ger vi oss av”
Efter en snabb hamburgare fortsätter vi för fullt och lämnar tråkiga E18 efter Karlstad där vi kör norrut via E45 i stället. Det börjar vinkas rejält mycket till mötande hoj-åkare och efter ca 150 stycken när man verkligen börjar undra vad det är frågan om så dyker förklaringen upp i Sunne. HD-hojar i mängder, det är visst en stor träff som heter H-DCS där. Efter att vi stannat till och studerat ” kromslädar” ett tag tar vi sikte mot väg 239 efter Torsby och nu kan man nästan känna lukten av Norge! Förbi Lekvattnet och sen helt plötsligt är vi där! Ingen skylt finns det men utseendet på vägmarkeringarna och skyltarna förändras och efter en stund står det att vi kommer in i Hedmark kommun.
” Välkommen till ett soligt Norge”
Efter en liten paus i solen tuffar vi vidare mot första anhalten. Det börjar med världens sämsta väg, som en sönderkörd traktorstig av asfalt och man kan inte hjälpa att undra om det ska fortsätta så här hela resan? Men vi har helt rätt hojar för underlaget och det visar sig vara tillfälligt. Efter ett tag får vi en superfin körning och i stället får vi ducka för några galna fåglar som flyger precis framför hojarna hela tiden, det måste varit dår-finkar.
Att notera: En 6 år gammal GPS får problem att beräkna 60 mil långa etapper på småvägar, dela upp dessa i 2 rutter.
Vädret är strålande sol och riktigt varmt så vi stannar vid en mack och tar en liten glass för 30 NOK, norska priser är galna! All packning gör min hoj så baktung att den inte kan stå på sidostödet, då viker den in baken! Jag får ställa den på centralstödet när vi ska stanna till. Vi får försöka konsumera upp den tyngre provianten tidigt på resan helt enkelt!
Söndag dag 2, Hamar-Sunndalsöra.
Vi har bott hos några bekanta i Hamar och efter att vi fått en supersmarrig middag kvällen innan, kelat med hund-valpar och till slut somnat ovaggade bär det av igen. Först in mot Lillehammer för att spana in den kända hopp-backen! Vi blir något förvånade när det visar sig att norrmännen hoppar för fullt! De har en sorts grön plast som de sprutar vatten på och hoppar hela sommaren. Över 120 meter flyger de, det viner rejält om dem när de flyger fram och smäller i hårt när de landar, vilka dårar!
” Norska galenskaper i Lillehammer”
Vi beger oss av på små vägar vid sidan av E6an för att så långt som det är möjligt undvika att åka på motorvägar. Fina serpentinvägar som övergår till grus här och var och vi ser flera ras som gått över vägen. På sina ställen ser det nästan ut som att grusvägen hänger ut över bergssidan och kommer ge vika vilken sekund som helst. Plötsligt så leder vår GPS in oss på en minimal grusväg som övergår till traktorstig som till sist övergår till en liten gräs-stig och helt plötsligt står vi mitt på en gräsmatta inne på en privat tomt! Vi öppnar deras grind och kör ut på en grusväg igen, tack för den passningen Garmin!
Efter en stund stannar vi till vid en liten bäck där vi hittar en gammal sten-bro som halvt rasat ihop, här gör vi lunch på spritköket och får efter en stund sällskap av en flock får som kommer gående i skogen. De springer fritt över hela Norge och vägarna avbryts ofta av fårgaller som ser till att de inte strövar iväg för långt, där gäller det att hålla sig rakt för de blir väldigt hala när det är fuktigt.
” Spontan-fika i naturen”
Vi tuffar vidare ut mot E6 och sen tar vi av upp på väg 27 som går över ett fjäll. Wow, naturen skiftar totalt, träd och buskar försvinner och det är i princip bara några lavar som växer här, det kommer små fjällbäckar och vattendrag som sätter pricken över i på landskapet, otroligt vackert!
” Rondane nationalpark utmed väg 27”
Efter en stund bär det av neråt igen och det kommer kurvor, många kurvor till vår stora glädje! Fåren som patrullerar de här gatorna har lärt sig att flytta på sig när det kommer någon åkande så de trycker sig upp mot vägräcken när vi kommer och när vi kört förbi kan de gå vidare. Det visade sig senare att de här var de mest intelligenta får vi mötte under resan.
” Nöjd med kurviga vägar”
En skylt varnar för 12 % lutning, ännu flera kurvor och så anländer vi till slut i Folldal, en gruvby där vi otroligt nog hittar ett café som är öppet! Vi har lärt oss att det vanliga här är att på söndagar så stänger de i princip ner hela Norge. När vi fikat klart hade stora regnmoln börjat dra in och det såg ut att komma mer söderifrån, vi lät en skur dra förbi innan vi sadlade upp och drog vidare.
” Jagade av regnmoln”
Väl på E6 igen är det uppehåll och vi kör ner genom en otroligt vacker ravin och hundratals vattenfall rinner ner längs väggarna som står nästan rakt upp på vardera sidan av vägen. Helt ” outstanding” , de grymt vackra vyerna gottgör för regnet.
När vi tankar i Oppdal uppmärksammar vi att hojarna knappt drar någonting i de här låga hastigheterna och avsaknaden av trafik och rödljus. Vi är nere i runt 0,45-0,5l per mil i stället för i Sverige där den brukar ligga runt 0,55.
Jag beskrev E6 som grymt vackra vyer och det är svårt att få perspektiv till det vi såg men vi kan säga att E6 var ingenting jämfört med väg 70! Det är svårt att finna ord för att beskriva& ännu vackrare och dessutom ännu bättre hojvägar. En flod rinner bredvid vägen där vi susar fram genom dalgången som är omgiven av fjälltoppar med några stänk snö kvar på toppen av dem. När vi kommit ner en bit så ser vi det största mest fascinerande vattenfallet hittills. Högst upp på kanten av berget skjuter det rakt ut i luften och faller kanske 100 meter ner för att landa på bergssidan och välja en mängd vägar nerför berget i kanske 300 meter så det liknar formationen av en blixt. Bredvid tornar en helt gigantisk bergvägg upp sig som gör att vi känner oss otroligt små.
Vid Sunndalsöra viker vi av in på väg 62 och lyckas precis fly undan en regnskur in i en 6km lång tunnel. Det här är långt från att åka södra länken i Stockholm, här är det otroligt mörkt, fuktigt och iskallt. Det känns som att tunneln aldrig ska ta slut när man puttrar fram i 80 och huttrar lätt i sitt fuktiga ställ. Till slut når vi åter ljuset i andra sidan tunneln och här värms vi av solen och synen av resans första fjord, Tingvollfjorden!
Att notera: impregnera grenen i hoj-stället ordentligt, sitter man ner en hel dag i regn är det just i grenen det till slut kommer läcka in fukt.
Vi följer fjorden en stund och tar sen in på första bästa camping som kommer, vilket råkar vara ” Eiras camping” i Eidsöra. En äldre dam har campingen samt ett 30-tal katter som springer runt överallt. Vi hinner precis få upp tältet innan ännu en regnskur slår till, vi har ändå precis lyckats undvika många skurar så vi klagar inte allt för mycket och vi visste att det regnar ofta här.
Några tankar om Norge: Mitt i en kolsvart tunnel skyltar de om radiostationer, det kanske är en kanal som de faktiskt sänder där inne för annars verkar det inte helt logiskt. Vidare så är det helt godtyckligt vilka kurvor man vill varna för, ibland kan det komma kraftiga serpentinsvängar helt utan förvarning och ibland skyltas det för fullt men svänger bara lite grann, det är ingen ordning alls. När det kommer till benämningar på vägar är de också roliga, E7 kan vara i sämre skick än väg 369 på sina ställen. Sen är det hastigheten och här är man i stället väldigt konsekvent, 80 gäller i princip överallt, E7 har max-hastighet på 80 medan lilla krokiga grusvägen 619 även den har maxhastighet 80!
” Österrikisk middag”
Måndag dag 3, Sunndalsöra-Jostedalsbreen
Vi ” står upp” vid 07.30 som det heter på norska, molnen smeker bergssidorna och topparna sticker upp över dem, det är fuktigt men regn-fritt!
” Avfärd från Eiras camping”
Vi beger oss av och passerar väg 666, den är säkert elak tänker jag som hastigast. Vägen går i underbara serpentiner över ett berg och sen åker vi vår första färjetur över Langfjorden.
” På väg mot Åndalsnes”
Vi kör runt en magnifik fjord och anländer till Åndalsnes där vi är vrålhungriga och tar en snabb korv med bröd på en mack så vi ska klara oss till lunch.
” Poserar vid Romsdalsfjorden”
Vi kör vidare och viker av mot Trollstigen. Jag har inte hunnit vänja mig vid synen av höga berg, fjordar och vattenfall överallt och väl framme blev jag nära nog överrumplad av vyn som mötte oss!
” Trollstigen sett nerifrån”
Klippväggen skjuter nästan ut så den hänger över oss och några vattenfall kastar sig ner längst med klippväggarna där en liten väg slingrar sig upp. Det är svårt att få perspektiv på saker för hjärnan fattar inte hur stort det faktiskt är, när man zoomar in med kameran och ser bussar kämpa på uppför berget som bara är små prickar för blotta ögat så börjar man förstå lite men det är hisnande.
” Trollstigen”
Vi gasar upp för vägen, vilken körning, det känns svajigare än vanligt eftersom man har ett enormt stup ner vid sidan av vägen. Jag ställer mig på fotpinnarna en kort stund och kikar ner över kanten men måste fort sätta mig för det känns som att hela balanssinnet fick sig en rejäl spark och tappade funktionen för en kort stund. Landskapet är otroligt mäktigt!
” Utsiktsramp med skrämmande glasvägg och golv av galler hänger ut över stupet”
Väl uppe går vi ut och beundrar vyn innan vi tar en kort promenad upp på ena bergssidan för att tillaga lunch här och i stilla ro njuta av utsikten.
” Restaurang med bästa läge på toppen av Trollstigen”
Färden vidare går genom små dalar mellan bergstopparna, vi är en bra bit över havet så molnen klättrar runt bergen omkring oss och i dalarna ligger det vackra gröna sjöar.
” Norska fjällvägar med gröna sjöar av glaciär-vatten”
Det bär av neråt igen och vi stannar till vid en skylt där det står ” Gudbrandsjuvet” , en ravin med en kraftig fors som kastar sig fram under fötterna på en. De har en ställning över ravinen som man kan gå ut på och vattnets kraft får ställningen att lätt vibrera och skaka.
” Gudbrandsjuvet mäktiga fors”
Vi tar färjan över Storfjorden vilket kändes vältajmat för det kommer precis en regnskur och vi fick ställa in hojarna under det lilla taket på färjan.
” Regnskydd ombord på en färja”
Vi kör av och får några stänk på oss när färden går upp över ännu ett berg men till slut öppnar sig molnen, solen tittar fram och vi kommer ut högt över Geiranger-fjorden. Vilken syn! De fjordar vi tidigare sett bleknar något i jämförelse och jag minns försiktigt hur fint jag tyckte att det var vid Lillehammer som man bara skulle skratta åt i jämförelse med det här!
” Geiranger”
Serpentinvägar nerför tillsammans med en massa turistbussar som verkar ha dykt upp från ingenstans! Det är tydligen inte helt ovanligt att turistbussar kommer farandes med kokande bromsar så vi håller lite extra koll på dem.
Framme i byn stannar vi till på Hotell Utsikten för en kopp kaffe medan vi tittar ut över fjorden. Det kunde lika gärna ha varit ett bergsmassiv i Italien med medelhavet som kommer krypandes in i viken. Mitt i hamnen ligger ett stort kryssningsfartyg och sett från vägen vi kom från såg det ut som en liten jolle. Hjärnan har fortfarande lite svårt att greppa storleken på alla dessa vyer.
Nästa stopp är Flydalsjuvet och det visar sig ligga nästan direkt efter hotellet. En enorm ravin, störtar säkert ner 200 meter och Geiranger som ramar in den vilket gör upplevelsen total.
” Flydalsjuvet. Den vita pricken på bergskanten är en människa”
Vi ångar på vidare för att försöka hinna upp på Dalsnibba, ett ” panorama view” berg 1500 meter över havet som man kan stå på toppen av och blicka ut, ska enligt utsago vara helt fantastiskt! När vi kommer upp i moln-höjd så visar det sig vara ett väldigt tätt moln, så tätt att man bara ser bussen framför sig och inte mycket mer.
” Vi är glada för reflexvästarna när dimman slår till”
En skylt mot Dalsnibba dyker upp och vi tycker oss ana att det ser något ljusare upp mot toppen så vi betalar för att åka upp på grusvägen som slingrar sig mot toppen.
” Grusvägar i serpentin när dimman börjar lätta”
Då slår det i stället till ordentligt, en rejäl tjocka som gör att vi bara ser vägkanten. Motorcykeln framför försvinner efter 5-10 meter trots varningsblinkers. En mötande buss dyker upp precis bredvid oss från ingenstans. Det är lite otäckt när man vet att det bara är stup rätt ner på andra sidan vägen. Dimman visar sig vara ett stort tjockt regnmoln som vi är i mitten av och det släpper loss enorma mängder vatten så vi är helt sjöblöta när vi kommer till toppen och vi stannar inte särskilt länge för att ” njuta av utsikten” .
” Dalsnibba utsiktspunkt”
Vi har inte tid att hänga läpp för det är 5 timmar kvar till dagens mål. Det har varit för mycket att se utmed dagens rutt så vår planering var något optimistisk visar det sig! Vi kör vidare genom fantastiska landskap och massor med kalla, mörka, fuktiga tunnlar där det är som små duschar i taket på sina ställen av vattnet som rinner igenom berget.
Efter ett tag på väg 60 kommer vi till Utvik (fnissar något) och så bär färden av uppåt, vilka klockrena hojvägar, trots lite regn känns allt genast mycket bättre när det svänger ordentligt! Väl nere på andra sidan börjar det nu mörkna så vi bestämmer oss för att leta efter en sovplats.
Tidigare har vi sett hur många campingar som helst men när man väl behöver en så kommer det inte någon! Vi hittar till slut en men de har bara hytter för en mindre förmögenhet så vi jagar vidare efter en gräsplätt att slänga upp tältet på, i princip var som helst då vi är rejält trötta nu. Utmed väg 5 hittar man inte särskilt mycket som är tillräckligt plant att sätta upp tält på visar det sig. Men så till slut kommer en möjlighet, nästan direkt efter Fjörlandstunneln ser vi en traktorstig gå ut till höger, vi följer den 50 meter in och det ser nästan ut som en gammal camping en gång i tiden legat här, perfekt! Vi får upp tältet och hoppar i sovsäckarna för att somna omedelbart.
Att notera: Ha inte underkläder med kraftiga eller grova sömmar på baksidan av låren eller i baken när man ska köra långt på motorcykel. Det blir särskilt plågsamt när det är lite blött.
Tisdag dag 4, Jostedalsbreen Predikstolen
Vaknar och sticker ut huvudet ur tältet för att upptäcka att ovanför våra huvuden kommer en glaciär utkrypandes över bergskammen! Det var oväntat! Efter att vi senare undersökt var vi var så visar det sig att vi råkat slå läger precis vid kanten av Europas fastlands största glaciär, Jostedalsbreen.
” Tältplats under glaciären Jostedalsbreen”
De 47 mil på dagens etapp som skulle tagit ca 4,5 timmar att köra i Sverige tar det dubbla i Norge och vi ligger något efter på rutten så vi ger oss av direkt för att köra ner mot Sognefjorden.
” Färja över Sognefjorden”
Generellt på färjorna i Norge är man förstående med motorcyklister och vi placeras alltid längst fram och blir avsläppta först. Nu börjar vår färd längs med väg 13 ” Turistvägen” . Kvaliteten på vägarna växlar raskt från breda, dubbelfiliga till i princip 1 gemensam bred fil som snirklar sig runt bergshörn och man får hålla tummarna när man möter husbilar att de inte ligger allt för mycket i mitten.
Efter en stund befinner vi oss i vad vi skulle vilja kalla ” Körsbärsdalen” , vi möts av skylt efter skylt som talar om att de säljer körsbär och till slut kommer även 2 som talar om att här ligger det körsbärs-lager! Vi tappade räkningen på det totala antalet men bedömer att det var ca 20 stycken och man kan inte hjälpa att fundera över hur tankegångarna gick hos person nr 20 som startade& ” Jag har passerat 19 körsbärsförsäljare, det verkar vara en bra affär& Jag vet! Jag startar ett tjugonde!” .
Strax innan Tyssedal får vi ett ryck och avviker från vägen när den är på väg in i en tunnel och åker i stället vid en äldre pytteliten väg som går utmed vattnet, Jackpot! En helt fantastisk syn möter oss när vägen i princip klättrar på bergväggen. Berget hänger ut över vägen på sina ställen och vattnet nedanför är helt smaragdgrönt. På andra sidan fjorden ser vi ett stort massivt vattenfall sprida sig över klippväggarna.
” Lilla Stanavegen utmed Sørfjorden”
Vi tar några bilder och glider sedan vidare, mitt i ingenstans på denna lilla väg står det en norrman, det ser ut som han försöker klättra upp för klippväggen från vägen med en flaska i handen. När han ser oss så lyser han upp, sätter flaskan på huvudet och gör något slags kryptisk orm-dans för oss när vi smyger förbi.
Vi stannar till för en fika bredvid ett maffigt vattenfall innan färden går vidare.
” Ett av många vattenfall, detta dock mäktigt och beläget precis intill vägen”
Vi tuffar på och allt går bra tills plötsligt; ” Vegen stengt” . Strax innan vi ska ta sista färjan för dagen över Boknafjorden stänger de av vägen varannan timme för att bygga en ny. De har just stängt den så det blir till att vänta 1 timme. Vi tar en smörgås och slappnar av lite tills det är dags att åka och vi väntar på ett OK från väg-vakten men i stället säger hon: ” Sorry boys, vägen är stängd 1 timme till.”
Fredrik mumlar något om Norges politik och vi sätter oss ner för ytterligare väntan. Vi får sällskap av en äldre norrman med skinnväst som har texten ” Rides for Jesus” skrivet över ryggen. Han kör också GS och har tagit några turer på route 66. Samtalet med honom gör vår väntan mer angenäm.
” Vid norska vägarbeten går det bra att helt stänga av vägar”
När de till slut öppnar vägen har vi bråttom till färjan men väg-vakten ringer i förväg och säger åt dem att vänta på oss, tack för det! Vi hade nu ett eventuellt stopp vid Langfoss, ett stort vattenfall, men då vi blivit försenade så hinner vi inte tyvärr. I Norge är fortkörningsböter dyra men Fredrik tar täten och håller plötsligt för en gångs skull en hastighet över det normala, anledningen uppenbarar sig när han stannar vid en mack och springer fort in för att sätta sig på toaletten.
Klockan är 22.30 när vi tar en snabb hamburgare och tankar upp för att sedan fortsätta ner till den camping i närheten av Predikstolen som vi har sikte mot. Det blev ännu en sen dag men vi är ” back on schedule” !
Onsdag dag 5, Preikestolen Veen
Vi kliver upp och skyndar oss iväg från campingen. Då vi kom sent dagen innan fanns det ingen som kunde ta betalt vilket passade vår resebudget. Vi kör ner en kort bit till Predikstolens parkering, byter om till vandringsvänliga kläder och påbörjar vandringen uppåt, det ska enligt en sida på nätet vara en ” lättare vandring på ca 2h upp och 2h ner” . Lättare vandring kanske stämmer om man är en bergsget! Någon har kastat ut klippblock i en bäck och kallar det för stig, det är brant och långt att gå, fågelvägen är det 3800m och har en stigning från 270 meter över havet till 604 meter över havet.
” Vandringsleden upp mot Predikstolen”
Det går upp och ner över stockar och sten, vi vinglar på och är helt slut när vi äntligen kommer upp.
” Sista biten av stigen”
Svindel är bara förnamnet och de galna norrmännen har inte förstått att staket kan vara bra att ha. Vi vinglar fram utmed klippkanten och det är bara halvmycket folk tack vare att vi är ganska så tidiga. Solen ligger på och värmer den 600 meter höga och fuktiga klippväggen under oss vilket får effekten att en dimridå skjuter upp från kanten.
” Vi har nått målet”
Vi tar en hel del bilder, stannar så länge vi vågar och lämnar till slut. Lättade att klippan höll sig fast i väggen medan vi var där och inser att vilken dag som helst kommer den antagligen att rasa ner.
” Predikstolen”
Neråt visar sig vara ännu tyngre än att vandra uppåt och vi är helt färdiga när vi kommer ner men har nu i alla fall ” gått på tur” i Norge och fått se en helt fantastisk syn!
” Vandring neråt, nu med fler turister”
När vi satt oss ner och pustat ut ett tag konstaterar vi att det är bara onsdag och ändå redan rutt nr 5 på vår GPS! Vi planerade att komma till Oslo fredag kväll men i det här tempot kommer vi dit redan på torsdag! Efter en stunds funderande så slår det oss plötsligt att lördag morgon till lördag kväll faktiskt inte är 7 dagar utan 8! Vi skrattar åt vår miss men vi har plötsligt fått en extra dag i planeringen och kan nu ta det lite lugnare.
Jag tar en dusch medan Fredrik kokar en välförtjänt lunch på spritköket och sen bär det av igen.
” Korvgrillning på Predikstolens parkering”
Enligt vår planerade rutt ska vi åka tillbaka en bit och sen ta en mindre fjällväg ner till en liten by för att sen ta färja in till Lysebotn. Fjällvägen är otroligt vacker men när vi väl kommer fram visar det sig att byn är så liten att den inte ens har ett namn och färjan som ska gå är en turistfärja som bara går 2 gånger om dagen och vi har missat den& tur att vi precis hittat en extra dag så vi hinner köra fel.
” Ännu en vacker fjällväg”
Vi tittar runt på kartan och hittar till slut att om vi åker tillbaka samma väg igen och fortsätter ner mot Stavanger så bör det gå färjor där så får vi helt enkelt köra runt Lysefjorden för att komma till Lysebotn. Det känns mycket bra när vi lyckas tajma en färja som tar oss från Oanes över till Lauvvika.
” Väntar på resans sista färja i Oanes”
Trots lite frustration och småstress så har vi åkt på riktigt fina vägar även den här dagen.
Temperaturen sjunker nu till ca 8-9 grader och vi börjar vi leta campingplats. På en mindre väg vid sidan av en tunnel ligger mängder med vassa klippblock och tecken på att det väldigt nyligen varit en ras så vi vågar inte sätta upp tälten utan kör vidare. Vid 22.00 ger vi upp det egna letandet och följer skyltar mot Veen och en camping.
Vid 23.00 hittar till slut en gårdscamping, en bondgård med hus som har gjort om delar av sina marker till campingplats som de driver privat och vi slapp än en gång betala för att de inte tog kort. Inget regn denna kväll utan det är stjärnklart och Fredrik får en fem-krona av en snäll fransk familj så han kan ta en dusch. Efter den vandringen och dagens äventyr är det inga problem att somna trots att det är något kyligt (läs: kallt som f-n!).
Torsdag dag 6, Veen-Rjukan
Vi åker genom en dal och här ligger det enorma klippblock stora som hus, hela klippväggen måste ha fallit ner i ett enormt ras.
” Enorma klipp-block vid Veen”
Vi gasar på mot Lysebotn och efter en stunds åkning stannar vi till för att tanka på en mack och där svänger det upp en kille på en Yamaha R6 med pack-väskor. Vi börjar prata med honom och det visar sig vara en australiensare vid namn Carl från Melbourne som har kört runt i Europa i 2 månaders tid och nu var han på väg mot sitt slut. Vi frågar var han ska härnäst och han pekar åt andra hållet från Lysebotn, vi tar upp mobilen och visar hur vägen ner mot Lysebotn ser ut på kartan och han frågar genast om han inte får köra med oss ett tag då vi verkar ha koll. Självklart får han det!
” Vägen slingrar sig ner mot Lysebotn”
Vi får en sjukt fin körning till Lysebotn i strålande sol, efter en kaffe nere i deras enda kafé går turen tillbaka igen då det bara finns en väg dit. Men vilken väg sen!
” Fika i Lysebotn”
Carl har en hjälmkamera och frågar om han får filma oss medan vi kör upp för serpentinvägen och självklart går det bra, resultatet går att se här: http://www.youtube.com/watch?v=4tp-K3u91-w
Resan fortsätter på väg 9 över fjället mot Haukeligrend som vi har läst skall vara vackert. Carl har massor med historier från sin resa och det är kul att höra om allt han varit med om. Vägstolparna de har för att hjälpa plogbilarna på vintern vittnar om hur mycket snö det brukar ligga här, de är ca 4 meter höga!
Vi stannar vid en bäck intill vägkanten för att ta lunch men först tar det flera minuter att jaga bort några envisa får som står där. Vi börjar förstå var uttrycket får-skalle kommer från, på fjället kan de springa helt fritt men de verkar ändå gilla att stå på vägen. Ibland flyttar de på sig och ibland står de kvar och glor på oss. Vissa springer åt sidan och andra rakt framför oss, som längst jagade vi ett får över 100 meter innan han upptäckte förflyttning i sidled. De blir ibland rädda när man tutar eller gasar och ibland är de helt oberörda oavsett vad man gör. Det är ingen ordning alls. Utmed vägen såg vi 2 får som påbörjade akten med att producera nya får, vi skrattade hårt åt Carls uttryck: ” f*cking sheep& literally!” .
Väl i Haukeligrend inser vi att det inte var så märkvärdigt, eller så har vi helt enkelt blivit så bortskämda utmed resans gång. Vi väljer lite mindre vägar igen och får fin körning ner mot en camping i Rjukan som vi spanat in på Carls turistkarta. Vi undrar varför vi inte haft med oss en sådan karta?
Vägen dyker plötsligt djupt ner i en ravin. Det är brant utför och väl nere så ser vi en stor fabrik som ser ut att vara hämtad från en nazist-film och mycket riktigt så var det här det tillverkades tungt vatten fick vi senare höra. På campingen blev det mycket hoj- och res-prat innan vi huttrade för mycket och bestämde oss för att sova. Det är stjärnklart ute i natt igen och temperaturen kröp än närmare nollan, vi misstänker att det var frost under natten så vi får sova med mössa på.
Fredag dag 7, Rjukan-Moss.
Vaknar i Rjukan och det är kallt så in i h-vete. Vi fick senare höra att det är en av de byar i Norge som har minst soltimmar, mycket på grund av att den är omgiven av klippväggar så nära inpå.
” Kylig camping i Rjukan”
Vi anländer efter en fin körning i Kongsberg och helt plötsligt hamnar vi i trafik! Vi har inte sett mycket bilar under veckan som gått och det känns lite märkligt och ovant till en början.
De fina hoj-vägarna börjar lida mot sitt slut nu, landskapet blir plattare och vägarna rakare. En sista härlig tur får vi på väg 32 efter Hvittingfoss innan det planar ut något alldeles förfärligt och vi tar 319 utmed havet.
En viss känsla av vemod infinner sig när vi inser att nu bär resan verkligen av mot sitt slut. Vid Drammen tar vi farväl av Carl som ska in till Oslo medan vi svänger av mot en av våra norska kollegor i Moss för en välförtjänt dusch, grillad mat, trevligt sällskap och till slut en mjuk skön säng!
Lördag dag 8, Moss-Stockholm.
Nu bär det av mot Sverige igen och vi vet att den tråkiga E18 väntar oss. Vi försöker klämma ut det mesta vi kan av Norge genom att välja några småvägar men det känns mer som ett tamt försök att matcha det vi blivit bortskämda med under resten av veckan. I stället gasar vi på utmed motorvägen och stannar först vid Karlstad för lite snabbmat.
Efter Örebro tröttnar vi på motorväg och väljer att åka på mindre vägar söder om Hjälmaren för att se om vi kan få några sista mil kurvig väg. Men även om det var en halvfin snutt så är vägarna raka och landskapet platt och tråkigt i jämförelse med Norge.
Vi blåser vidare till Södertälje där vi tar slingerbulten hemåt och undrar lite uppgivet om den också kommer upplevas som rak efter vad vi åkt på. Som tur är svänger den fortfarande på som den ska och det känns trots allt OK att komma hem till slut. Vi har helt klart fått med oss minnen för livet och vissa vyer kommer för evigt sitta fast-etsade på näthinnan.
” Satt mig till rätta på Predikstolen, 600 meters stup ner i en vacker fjord”
I efterhand har vi upptäckt en liten miss i rutten, när vi var i Sunndalsöra var vi ganska nära Atlanthavsvägen och det hade varit en omväg vi velat ta. Från Sunndalsöra kan man även köra utmed Aursjövägen, en fjällväg som ska vara riktigt fin körning på grus.
Men redan innan resan var över hade vi bestämt oss att vi ville tillbaka för att åka genom norra Norge. När den resan blir av får vi helt enkelt se till att ta ut svängen för att se även dessa resmål!
Vårt grannland är helt fantastiskt och det är svårt att förstå att det bara ligger några timmar bort.
Tack för oss!